Jag kom precis hem från att ha firat min mamma som fyllde år idag. I samma veva passade jag på att hämta ut mina nyinköpta jeffrey campbell's. På vägen hem, när jag bar mina nya älsklingar hårt i min famn, började jag tänkte på Sara, hur gärna hon också vill ha dessa skor. Vidare vandrade mina tankar på hur länge jag suktat efter dessa skor, säkert 1,5 år, då jag såg dom för första gången på Kenzas blogg. Och apropå blogg så hade ju faktiskt både Anja och Sara varit på mig om att jag borde börja blogga igen. Så här har ni det, mitt första, nya, blogginlägg.

Det är lustigt det där hur en tanke kan leda till en annan. Eller hur ett agerade kan starta en tankegång som slutar någon helt annanstans än där den började. Tex här om dagen. Det var alldeles innan öppning utanför Forex så går en äldre man förbi mig, pratandes i telefon, samtidigt som han röker en cigarett. När han pratat klart (ungefär när han är alldeles framför mig) så slänger han iväg sin nästan obefintliga ciggrest och fortsätter gå. Det han inte ser, men som jag noterar, det är att cigaretten fortfarande glöder och att den rullar ut ivägen, in under en bil. Av någon konstig anledning (kanske har det att göra med att händelsen utspelar sig utanför mitt jobb med en hel del pengar på insidan och att jag har mina kollegor runt omrking mig) så började jag oroa mig över att den fimpen skulle rulla in i en pöl av olja/bensin och sätta igång en eld där under bilen som ingen ser och sedan få bilen att explodera. Tänk OM detta hade hänt?! Nu gjorde det ju inte det, men tänkt OM! Det är ofta jag har sånna där långa "tankekedjor", dvs att jag börjar en tanke som för mig vidare till en annan och sen seglar jag iväg... DOCK är ju inte alla dessa kedjor vinklade åt det negativa hållet, det hoppas jag ni förstår.

Från det ena till det andra. I skrivande stund sitter jag och lyssnar på Melissa Horn. Jag har inte kunnat lyssna på henne sedan det tog slut mellan mig och mitt ex för typ 1-1,5 år sedan. Det.har.gjort.så.ont. Inte att jag inte lyssnat på henne utan NÄR jag lyssnat på henne. Men så i helgen som var, så umgicks jag med Anja (som bjöd på champagne för att fira sin fina insats under högskoleprovet) och Philip. Efter att Anja var tvungen att gå hem så nostalgitrippade jag och min kära arbetskollega lite inom musikvärden och vi lyckades på något sätt hamna på det spåret, just den förbjudna sångerskan med guds röst som jag undvikit i över ett års tid för att det varit för jobbigt, för många jobbiga minnen som blomstrat upp, för många kvällar då jag tvingat mig själv somna gråtandes. Men så när Philip spelade en av hennes underbara låtar så kände jag inte gråtan i halsen, jag fick inte den där jobbiga känslan i magen och jag tyckte det hon sjöng faktiskt var vackert istället för något jobbigt och hemskt som jag kunde relatera till. Jag.mår.bra.nu. Jag.har.gått.vidare. På riktigt.

Vad jag hoppas kunna förvänta av mig själv i denna blogg är att få igång min kreativa sida igen. Jag gick ju faktiskt media. Jag äger en Nikon D80 med ett 18-135mm (?) objektiv och ett fast 50mm objektiv som jag precis köpt inför resan till Japan i juni (!!!!). Så jag skulle vilja använda det en hel del framöver och kunna dels bjuda er på en del av min vardag i bilder och sen bara känna den där glädjen igen med att fota, hitta dom där spännande och annorlunda vinklarna ur en kameras perspektiv.